Nostalgi i ny regi

Föreställ dig en kulen afton i februari. Vinden viner, kanske en brasa sprakar medan snön målar världen vit. Vi befinner oss någonstans runt -83, och ett gäng med ungdomar har samlats för att slå dank.....
Någon lägger skivspelararmen på en snart sprakande vinylplatta. Någon förväntar sig att Frankie Goes to Hollywood ska börja ljud, en andra tyckte sig se fodralet av "Billy Jean" och "Holiday" ligga där. Men ingen av dessa eller något ens i närheten av Sting hörs.
Nej, ut ur högtalarna ljuder något som tycks lunka sakta och nästan maskinellt framåt. Mjuka synt-täcken sträcker sig ut över hela rummet, medan basarna maskinellt fortsätter framåt. Det är nästan som om framtiden strömmar ut som musik, och någon mitt i ljudbilden sjunger hemligheter från i går. Fler syntar lagrar sig och avsaknaden av 70-talets livliga rock är total.
På något sätt kan man tycka att det pumpar som en discolåt? Men det här är från ett helt eget kvarter.
Någon säger: "Det här måste vara nått nytt som Ola Håkansson gjort! Nä, inte en chans!" säger en annan. "Det måste vara Dave Stewart, du vet han i Eurythmics. Eller har nån av grabbarna i Kraftwerk har gjort nått soloprojekt?".
Alla har naturligtvis fel. Det dom lyssnar till är naturligtvis Tony Hermansson. En syntnördig sentimental låtskrivare från 2010-talet.

Ja, hej och välkommen till min lilla värld i kväll. Jag har börjat med mitt 'vid sidan av projekt'
och trivs ganska väl i den lilla bubblan. Musik är verkligen en vansinnigt stark kraft. Den lilla historian som kom till här uppe, är bara en kort spegling av vad som kan hända och kännas i mig när jag skapar musik ifrån hjärta och mage. Det är så mycket mer än bara ackord och melodi. Det är en värld!

Jag använder mitt skapande till så betydligt mer än att bara sprida musik omkring mig. Faktum är att jag tror att musiken räddat livet på mig många gånger. För dom som inte känner till det så är jag bipolär. Ömsom manier och depression. Nu mer är jag relativt stabil tack vare bra medicin. Men innan jag fick diagnosen och rätt medicin var den enda sanna räddningen MUSIK. Jag är långt ifrån den enda konstnär som är bipolär. Det är mycket vanligt att bipolära söker sig mot konsten. Kanhända just på grund av att det finns utrymme för mycket känslor.
Jag har ju fortfarande kvar upp och ner cyklerna, och kommer förmodligen få leva med det resten av livet. Men jag är inte rädd för känslor längre. Konsten att överleva en depression är att omfamna känslorna, identifiera dom och släppa dom vidare. Och för allt i världen inte agera på det man har i skallen. Lättare sagt än gjort, men för egen del har jag lärt in allt gradvis. Detta är naturligtvis ingen instruktionsbok för bipolära. Det här handlar om mig ;)

Jag befinner mig just nu i en av dalgångarna och är i fasen jag kallar för "omfamna känslan". Kanske låter lite New Age - DiLeva, men det är egentligen ganska enkelt för mig. Antingen så sätter jag mig framför TV:n och plöjer en serie och åker med 100% känslomässigt, eller så skriver jag musik som jag bäddar in alla känslor i.
Nu har jag då börjat med detta Synth-Pop projekt som i högsta grad är en känslomässig historia. En klassisk gammal syntmatta från en lite smått wobblande Yamaha CS-80, en puttrande Roland 808 trummaskin och en knorrande MiniMoog i botten kan verkligen få i gång hela mitt känslospektra. Det är inget man kan förklara med ord. Har du aldrig upplevt känslan när håret reser sig på armarna och tårkanalerna öppnas på grund av en låt. Vet du och kan aldrig förstå vad jag pratar om här. Det finns naturligtvis en extra dimension i det hela när man skapar det själv. Den gåvan är jag evinnerligt tacksam över. Jag tror att det finns bara en människa till på denna planet som kan få exakt samma typ av rysningar av den här typen av musik jag pysslar med nu, och det är min bror.
Det tappra ansiktet utåt på Deptoson Musik. Manen som får blommor att växa på asfalt. Gubben som plockat upp mig från diket om och om igen.
Nu jäklar ska det bli syntmusik! Jag lämnar er med denna bild på näthinnan.
Go kväll!