Digital analog värme

Ja, då var det dax för lite ljudnörderi i bloggen igen.

Senare år i plug-in världen för inspelning/mix-program, handlar det väldigt mycket om att återskapa så kallad "analog värme" i den annars så kalla och sterila digitala miljö producenter  jobbar i dag.
Jag har själv varit lite tveksam över hurvida resulatet faktiskt är speciellt hörbart under åren dessa plug-ins utvecklats. Och jag tycker själv att det varit ganska subtilt, även om det känts bra att använda pluggar som klonat gamla legendariska kompressorer och eq. Men tekniken har blivit allt bättre och framför allt mer omfattande i alla steg av en mixsituation. I dag ser jag till att hela kedjan av en mixkanal ser ut som i en gammal analog studio. Om man gör det för alla kanaler i en mix så måste jag påstå att skillnaden är natt och dag. Det riktigt avgörande steget för analogt sound dök upp i våras enligt mig. Nämligen tre emulationer (kloner) av några  av de populäraste mixerbord som används i modern historia. Jag har skaffat mig Waves mästerliga version som emulerar borden,
1. SSL 4000G
En sjukt populär console tillsammans med sin föregångare SSL 4000E.  SSL soundet är synonymt med "The US sound". Ett ganska färgat sound. Enligt mig lite fläskigare botten och en liten aning hängmatta i EQn vid rak signal.
Kan höras på oändligt många moderna Pop, RnB, Hip Hop etc album. 2005 tyckte Peter Gabriel att han ville göra något vettigt med sin förmögenhet och köpte 50% andelar av SSL.
Två Svenska berömdheter som föredrar SSL är Björn och Bennys hustekniker Bernard Löhr, Niklas Flyckt (Robyn, Britney Spears, Lisa Nilsson och massa fler.) som kör på samma bord som Anders Bagge.

2. EMI 12345 Mk 4
Finns bara i två exemplar. Dock använd till riktigt legendariska inspelningar då den var installerad i Abbey Road studion. Pink Floyd - Dark Side Of The Moon, Beatles - Abbey Road. Men också modernare The Cure, U2, Dido, Manic Street Preatchers mf.
Av förklarliga anledningar har jag aldrig stött på ett bord öga mot öga. Men Plug-in emuleringen låter rikligt färgad och ger en extra knuff i mellanregistret i mina öron.
Och för en ljudnörd som mig är det ju bland det vackraste man kan se....

3. Neve 5116
Neve consoler är synonymt med det s.k. British sound, även  Känt för sin transparanta, rena signal. Eller ofärgad kanske är ett rättare ord. Standard i de flesta brittproduktioner, men används naturligtvis världen över. Exempel på musik inspelat på Nevebord är oändlig liksom SSL. Men för att nämna någon som är inspelad på just detta bord: Bryan Adams, Pet Shop Boys, Sugababes, Goldfrapp, Air.
Också en vacker mixer att mysa med i en nedsläck källare ;)

Jag kan inget annat säga än att det verkligen levererar soundet från det bord som applieras på spåren.
Plötsligt har vi producenter med mindre budget tre åtråvärda consoler under våra fingertoppar för en ca 0.1% av priset. Det kan naturligtvis aldrig bli det samma som att jobba med en riktig console. Men sound-mässigt blir det så nära man någonsin kan komma.
En typisk kanal i Deptosons virtuella studio, t.ex en synth-bas, skulle se ut ungefär så här. (Och vi tar det med bilder, jag gillar ju att bilda ;)

1. SSL Console Strip                                                      2. Tube-Tech Compressor CL 1B

3. SSL E-Channel                                                               4. H-EQ: För linjärt skärande vid behov 

Sen går kanalen vidare till tre bussar parallelt:

Buss A. Bas-Summering, hit skickas alla bas-ljud.

1. SSL Console Buss                                           2. SSL G-Master Compressor

                                                                                Minimalt komprimerande ca: 0,5 db

Buss B. Parallel Kompressor 1 (Transient/Attack) hit skickas alla bas-ljud, Kick & Virvel. 

1. Vally People Dyna-mite Compressor                                             2. Summit Audio EQF-100




                                                                                                              Buss C. Parallel Kompressor 2 (Fyllighet/Tight) hit skickas bas-ljud & alla trummor.

1. R-Compressor                                                                                  2. Summit Audio EQF-100

Alla bussar går till sist till en Pre Master Buss som är slutstation för alla spår innan mastring.
Här sätter jag en Tape Simulator för att kräma ur den sista analoga värmen ur alla digitala nollor.

Och visst funkar det. Gör man det på en kanal kan det kvitta. Gör man det på alla kanaler låter det gammal hederlig inspelningsmiljö.

Ni som hängt med ända hit ner är förmodligen nördar själva och håller med, eller kanske inte tycker att det var bättre förr. Alternativt är du bara lojal nog att läsa bara för att det är jag.

Dagens låt är den enormt underskattade sångerskan Nadia Ali som dominerar i House-världen. Här en dänga Progressive House med lite trance feeling. Lite gamalt mys att åka med i lurarna.

 

Futuristisk nostalgi

I bland händer det att jag öppnar arkivet med musik som jag gjorde i min ungdoms dagar. Ja, inte för att jag är speciellt lastgammal än, men jag är väl knappast nån ungdom längre. Hur som helst så var denna morgon just en sån morgon då jag kände mig lite lätt nostalgisk. Det blev några riktigt gamla dängor till frukost, och jag kan aldrig sluta häpnas över hur bra det faktiskt låter utifrån dom förutsättninar jag hade.
Sen får man ju ta "Bra" med en nypa salt. Men jag tycker det är OK att bli lite nyförälskad i sina gamla låtar.
Jag är ju helt självlärd producent och har i princip aldrig haft några pengar till instrument och utrustning. I princip allt jag jobbar med har brorsan köpt. Innan och före det var det ju pappa som slantade upp. Nu sista tiden har vår studioägare klivit in med hårdhandskarna också :)

Hursomhelst jobbade jag iaf på industri ett tag runt milleniumskiftet, och köpte mig en Roland XP-30. En smör och bröd synth som vi nördar brukar säga. Den bjuder på färdiga ljud, allt i från flöjt (som sällan låter speciellt mycket flöjt) till blipp-blopp ljud. Jag hade sedan tidigare en kasset-portastudio som jag fick av farsan i tonåren, samt en ATARI-dator som jag körde musikprogrammet på. Jag är ytterst osäker på om jag skulle fixa att skruva i hop dom låtar jag gjorde då, (rent ljudmässigt) med dom prylarna. Och det är med den tanken jag lyssnar på mina gamla dängor.
Rent producenttekniskt sett så hade jag ingenting, eller för den delen ens nån aning om vad en producent har för burkar, och vad dom i sånna fall skulle göra....

Jag skulle vilja bjuda på en lyssning i från mitt demoarkiv. En ganska typisk T.Hermansson från ca 2000-2002 skulle jag tro. Det roliga med den här låten, och låtarna jag gjorde uder den här perioden, är att dom skulle vara en slags modernare form av mina synth-idoler Kraftwerk. Iden var inte så dum för det gick en 4-6 år så kom det en riktig 80's synth-retro våg, som faktiskt hängt kvar, utvecklats och blivit smör och bröd ljud i modern pop i dag.
Problemet med låtarna jag gjorde var att dom lät lite som om dom var gjorda 1983 i en källare nånstans i Düsseldorf. Men ack så roligt det var.
Här har vi då en av dom. En futuristisk historia med mycket humor, dålig engelska, och telefoner.

Answering Machine


Det växer en slags värme i kroppen att tänka på det. Den otroliga glöden och skaparvilja som fick mig att sitta dagar och nätter med något som jag visste på förhand att bara familjen, (första hand brorsan då) och kanske nån enstaka intresserad, skulle höra. Och jag kan än i dag komma i håg känslan när det kändes som att "....nu är den nog färdig." Jag var stolt och tyckte att det var det bästa jag hört någonsin. Det gick naturligtvis över på en dag eller två, och jag började att ljustera lite här och lite där. Bröt ner den i molekyler tills jag hatade den.
Om sanningen ska fram så jobbar jag nog lite så fortfarande, haha....
Fråga brorsan ska ni få höra. Men det är också så jag drivit mig själv framåt. Man ska aldrig bli helt nöjd, då stannar utvecklingen och plötsligt sitter man i soffan, äter chips och pratar om allt fantastiskt man ska göra i stället för att faktiskt göra det. Jag kommer aldrig någonsin ge upp drömen om att nån gång ligga på Billboard-listan. När jag väl har namnet på EN av låtarna på listan, finns det ingen anledning till att fortsätta jobba mot att ha namnet på den låt som ligger högst upp på listan. Har jag en låt på listan kan man ju sträva efter att ha TVÅ låtar på listan samtidigt..........
Jag är inte en nöjd producent, men jag kan stundvis vara oerhört stolt över det jag gjort.

                                                                        ^
                                                                        ^
                                                                        ^
Väl värt att notera, så har jag inte nämnt Max Martin i dagens blogg ;)

The Day Before You Came + Hösten = SANT

Hej på er!

Länge, länge sen jag skrev….

I dag klev jag upp i tidig otta för att unna mig en dags vila. Vi på Deptoson Music har ett gigantiskt jobb pågående, men mer än så säger jag inte om det än. Hursomhelst så förflyttade jag min portabla studio-rig i mitten av juni till en liten stuga i Älvsbyn, och har suttit där och rattat sen dess.

Det är en helt annan känsla att kliva upp och ha naturen ända in på dörren, än att sitta i stan. I morse var nog det sista andetaget av det lilla försök av sommar vi haft i år. Det faktumet till trots var det en glasklar luft och lite flämtande solstrålar. Så här såg det ut när Latte och jag stod på altanen.

Ja som sagt, sommaren kom aldrig riktigt i år, och nu är hösten här.
Och när jag stod där på altanen minner jag mig en låt från ingenstans kan tyckas. The Day Before You Came - ABBA. Men frågan är om den verkligen kom från ingenstans?
Så jag tänkte filosofera lite om årstidsbunden och kännslomässigt bunden musik. Eller kanske snarare hur soundet i en låt, eller på en platta ger oss känslomässig koppling till en årstid, väder, ställen, resor osv.
Det är ganska lätt för dom flesta att koppla i hop musik med nyförälskelse och den mörkare sidan av den samma, "The break up songs". Eller kanske vi rent utav har en, "Our song…" som i.o.f. är ett riktigt Amerikanskt begrepp. Det finns miljontals låtar i ämnet, och är också det lättaste att skriva om. Kanske just därför att vi har så lätt att associera till det, men också därför att det finns en sjukt lång tradition inom det. Så vitt jag vet så har människan alltid försökt utrycka sina lusta med sång. Slagverk och harpa lär ha kommit in i bilden riktigt tidigt, där harpan blev lite grann av lägereld-killens gitarr. Ja, likheten är faktiskt slående hur lika vi använt kärlekslåtar genom tiderna. En pava rödtjut och lite sköna ackord så är saken biff……eller ;)
Om man vill så kan man gräva i ämnet om kärleksballadens historia i evigheter. Men poängen är den, jag tror att i detta så kallade informations-samhälle med binära ettor och nollor flygandes i luften som myggor i Arvidsjaur en sommarafton i mitten av Juli, så har vi skapat oss ett undermedvetet musikaliskt känsloliv. Med mp3-or, Radio och TV-apparater med nöjes och musikkanaler och den outtömliga källan internet ger oss en fetare smäll på käften med musik än någonsin tidigare. För att reda ut den här iden ska jag utföra ett experiment.
Först har jag lyssnat på 6 musiksnuttar slumpmässigt utvalda ur mitt musik bibliotek, dock medvetet valt så olika genre som möjligt.
Om du vill haka på så har jag 28 sekunders lyssningar här nedan.

Ex. Nr1 >>
Ex. Nr2 >>
Ex. Nr3 >>
Ex. Nr4 >>
Ex. Nr5 >>
Ex. Nr6 >>


Eftersom dessa låtar är hämtade ur mitt eget musikbibliotek har jag automatiskt en tidigare känslomässig koppling till alla exempel.
Om du är helt obekant med exemplen fick du ändå, garanterat en känsla av varje exempel. Du kanske fick känslan av att " Helvete vilken skit!" eller "Ahh, den här gamla dängan. Eller så kanske du släckte ner bloggen och inte läser det här. Men jag vill påstå att nästa gång du hör någon av dessa exempel igen, så finns en känsla lagrad någonstans i ditt medvetande och kommer med tiden att stärkas om du stöter på samma eller liknande musik igen. Kanske är dessa exempel för korta för att ge något resultat, och kanske måste musiken komma just när man är i en stark stämning eller känsla för att lagras. Men jag är fortfarande övertygad om att min filosofi inte är så tokig.
Lek med tanken att du är riktigt i farten i dag, tog en break för surfing och råkade ramla in på min sida. Du hängde med på exempel-låtarna och kände att ex. Nr3 (Coltrane - Giant Steps) var rätt medryckande och faktiskt rätt cool fast du aldrig skulle komma på tanken att spela Jazz någonsin i någon som helst situation. Trettio sekunder här och nu var OK, och lite medryckande men sen får det vara bra.

Om några veckor råkar du bläddra förbi en dokumentär på SVT om jazzens historia. Jag skulle påstå att du stannar några sekunder eller minuter längre innan du bläddrar vidare, just på grund av att du hade en positiv, fartig känsla när du hörde Coltrane nyss. När du senare i livet fortsätter att stöta på jazz i den här formen kommer du undermedvetet bygga på känslan av fart och positivitet. Vilket i sin tur gör att du hatar sån här jazz när du är trött ledsen eller allmänt 'soft'. Allt hänger i hop med minne, känsla, mottaglighet och situation.
Sen kan det ju faktiskt vara så att du redan är känslomässigt kopplad till dessa musiksnuttar. Och då sitter vi redan i samma båt.
Och kan hända går denna teori eller filosofi bara att applicera på människor med ett musikintresse på ett eller annat sätt. Eller så är det bara Bull Shit.
Men så långt vet jag att det gäller mig själv till 100%.
Massor av musik som jag lyssnar på idag, så har intresset smugit sig på underifrån. Så här i efterhand kan jag se det, och det är nästan uteslutande kopplat till en återkommande känsla, årstid, väder eller stämning. Och det är denna musiken som blir den långvariga, små livskamrater. Både onda och goda. Så mycket musik jag älskat i några veckor för att sedan bara försvinna i intet.

Så vad hände när jag spelade upp exemplen.

Ex. Nr1        Krafwerk - Computer World

            Känsla: Melankolisk och mysfaktor
            Årstid: Höst
            Tidsepok: Folkhögskola och tidig högskola, evig

Ex. Nr2        Pantera - Slaughtered

            Känsla: Party, fullt ös!!
            Årstid: Sommar
            Tidsepok: 9:an och början av gymnasiet

Ex. Nr3        Coltrane - Gigant Steps

            Känsla: Cool, rökigt, gemenskap och kul
            Årstid: Vår
            Tidsepok: Folkhögskoletid, evig

Ex. Nr4        Duvemåla - I gott bevar

            Känsla: Förälskelse, melankolisk, vemod, sorg, storslagenhet, uppvaknande
            Årstid: Alla, mycket sommar
            Tidsepok: Framförallt gymnasietiden

Ex. Nr5        Britney Spears - Till The World Ends

            Känsla: Perfektion, producentgudomlighet, glädje och skaparkraft
            Årstid: Vinter
            Tidsepok: Nutid
            Tilläggas kan väl att det knappast är Britney som är intressant, utan producenterna bakom.
            Min stora idol Max Martin och hans kumpan Dr.Luke.
           

Ex. Nr6        Igor Stravinsky - Våroffer
           
            Känsla: Storslagenhet, ensamhet, gemenskap, uppvaknande, kallt, kaffe……
            Årstid: Definitivt vinter, riktig norrlandsvinter och karg Gottlandsvinter
            Tidsepok: Har gått vid min sida sedan 1998……

Det går naturligtvis att berätta mängder utav minnen, resor och livshändelser i samband med dessa, men det tar vi en annan gång.


Sen finns det ju några enkla tumregler för er som som inte vill krångla till det så mycket.

Sommar = Reggae
Jul = Bjällror

Party = Dansmusik
Dagen efter = ingen musik

Simma Lungnt !

....bara lyssna på musik.

När man som jag jobbar som musikproducent, finns det i regel varken tid eller ork att faktiskt lyssna på musik. Jag kan ju bara prata utifrån mig själv, men jag skulle tro att fler producenter förstår vad jag menar. De fall jag plockar upp en skiva eller klickar i gång en mp3,så är det oftast i syfte att referenslyssna eller kolla av nya trender och nya artister. Men det har senaste par åren blivit brorsans specialområde på Deptoson Music, så jag gör knappt det heller nu för tiden.

Det är dock ett högst effektivt sätt att arbeta på om man vill skapa ett album, EP eller singel som ligger rätt i tiden och samtidigt bli snabbt skriven och producerad. Brorsan scannar fältet och plockar ut det gottaste, märkligaste och kanske något riktigt fult från listor och radioskval. Sen får jag uppmaningen att analysera dessa, ta inspiration av och transformera till det snart berömda Deptoson-Soundet, med brorsan som styrman och medproducent.Någonstans i ledet kopplas en topliner in i bilden för att skriva text, eller både text och melodi.

Poängen med att ha olika roller är att när det är väl är dags att spela in sång till låtarna, är det redan full rullning på kommande projekt. Och där i mellan kommer mixandet om det ligger på vårt bord.

Kanske skulle det vara roligare att låta kreativiteten sväva ut och skita i vad som händer musikaliskt i övriga världen. Men vi gör inte musik för att förverkliga oss själva. Vi gör musik som publiken vill ha. Inte ens Max Martin kan strunta i trender, som själv är trendsättare. Men det är bara en tidsfråga innan han är för gammal för att hänga med, och då stjäl vi kunderna..... ;)

Ja, du kanske förstår att det blir lite ont om tid, och ro att lägga sig på soffan. Men och andra sidan är det något jag gärna offrar nu några år innan Deptoson Music rullar på riktigt ordentligt. Visst går det bra för oss redan nu, men målen på Deptoson är långt bortom stjärnorna. ”Siktar man på månen kan man lika gärna fortsätta till Mars”, som jag själv brukar säga.

Hur som helst så blev det härom dagen en magisk stund med en förnimmelse av gamla blandbands-tiden Jag antar att dom flesta kallar det playlist nu för tiden. Inte för att jag är särskilt lastgammal, jag har bara inte tid att hänga med ;)

Jag och frugan skulle gå och handla, men hon hade lite ”ska bara” innan vi skulle gå. Jag slog spontant på en playlist i WiMP och la mig i soffan. Minuterna och låtarna gick, och helt plötsligt finner jag mig Lyssnandes på musik och spontant sjungande på texter jag inte kan. Helt underbart och avslappnande. Jag inser att jag offrar mycket för att få Deptoson Music att rulla. Men jag har redan fått lön för mödan och vet att vi är på väg mot riktigt goda, ljusa tider. Och nästa gång jag tar semester ska jag ligga i en hängmatta och Lyssna på musik.......

Rätt produktion - Hela grejen

Det finns vissa gubbar som jag återkommer till gång på gång. Både här på bloggen och i mitt vardagsliv. Dom som känner mig väl vet att jag har Karl Martin Sandberg, även kallad Max Martin satt på piedestal. Det behöver ingen större förklaring. Jag skulle kunna skriva en bok om hur Denniz Pop och Max Martin påverkat mig som producent och låtskrivare, men den kan jag skriva när det är dax för pension. Ett ledord kan vara kagge eller kick. Det må finnas DJ:s som skruvar sina kaggar till perfektion för att dunka snyggt på ett dansgolv. Men Herr Sandberg spöar skiten ur dom med hästlängder. För när han har skruvat klart kan du dansa arslet av dig med dunket från en gammal TV. Det är riktmärket för mig innan jag ens funderar på vilket ackord låten ska börja med. En andra källa till ständig energi är vår allas ABBA-gubbar. Naturligtvis Björn och Benny, men på senare tid mer osynlige Michael B. Tretow. Michael var ju den som faktiskt skapade det berömda ABBA soundet. Det som står mig väldigt klart när jag och dom andra Deptoson-gubbarna producerar musik är att vilken medelgod låt som helst kan platsa på topplistor världen över med rätt produktion.

Och att en produktion kan förändra en hel värld. Det är exakt vad jag tycker att dessa män lyckats och lyckas så grymt bra med.

Mitt favoritexempel just nu på hur en produktion kan ändra en låt fullständigt är förvisso inte Max eller Tretow. Men väldigt talande och pedagogiskt tycker jag.

Ke$ha's "Animal".

Orginalversionen låter så här, och lämnar mig ganska oberörd.

Sen dyker då en remix upp med en så sjukt bra produktion att jag får ståpäls genom skoterkängorna och känslan av att lämna planeten för en stund. Well, kanske är det bara jag. Men det räcker ;)

Min uppgift som producent och låtskrivare är att få så många som möjligt att få ståpäls genom kängorna. Jag tror att vi är på god väg dit här på Deptoson Music.  Vi kanske inte har samma internationella marknad som Denniz Pop, Max Martin, Andreas karlsson och gänget hade i Cheiron studion. Men jag kan lova att stämningen och målen är det samma. Och det är bara en tidsfråga innan Max har för lång lunchrast, då kniper vi kunderna ;)

/ Tony

Ta genvägen till en färdig hit!?

Musikbranschen har förändrats ganska radikalt under de senaste tio åren. Jag vet inte hur det är för artisterna, men för oss som skriver musik är rutinerna en helt ny värld. Teknologin har tagit oss till ett helt nytt universum, Cyberspace! Där bor musikskapare i dag, bland ettor och nollor som skapar magi i en liten låda. Har du en hyfsad dator och ett mindre bra samvete kan du ladda ner program, syntar och effekter för hundratusen spänn och göra en platta i köket, utan studio, musiker och tekniker som kostar..........
Naturligtvis bör du ha en del förkunskaper om det ena och det andra om man ska i land med ett sånt projekt. Men rent tekniskt är det möjligt. (Det är märkligt så legala vi fortfarande är i detta land! Förmodligen för att ingen känner någon som har åkt dit.)
Det jag egentligen tänkte komma till är följande. Modern radiomusik, dansgolvsmusik och hotellbarsmusik är till mesta delar gjorda med synthar. Då kommer min undran.

Genuint kunnande i Hur en synt och andra musikmackapärer egentligen fungerar är förvånansvärt liten bland den pirattankande yngre generation som skapar. Och det märkliga är att du faktiskt inte längre behöver kunna särskilt mycket om en Roland 909 trummaskin, eller ens veta att den finns för att få ett skönt punchigt, clubbigt sound med just en 909. Jag tillhör kategorin av människa som växte upp under tiden då så kallade Work Stations var  på modet. En låda med tangenter och en massa ljud i. Ett och annat färdigt trumkomp osv. Jag gick i tron om att detta var vad en synth verkligen är. Ett antal ljud huggna i sten orubbliga för förändring. Med tiden har väll verkligheten kommit i kapp mig, och jag har en rätt god uppfattning om hur synthar och ljudmackapärer funkar i dag. Trots detta har jag i åratals gjort som så många andra musikpulare. Tryckt på knappen med dom färdiga ljuden! Kanske spelar det i slutänden inte någon roll om jag använder ett ljud som jag gjort själv baserad på goda kuskaper om syntetiskt ljudskapande, eller om jag tryckte på "knappen med ljudet ristat i sten" om låten hamnar på en skiva eller liras i radio. Men det finns en slags stolthet i det där, och därutöver så är kunskap makt. Det gäller ju nämligen att hänga med i svängarna när det gäller modern dansant pop, (som vi nästan uteslutande jobbar med nu på Deptoson). Om t.ex. Max Martin har sagt att det är ball med en "sawtooth" filtrerad genom en trattgrammofon, så måste resten av musikvärlden haka på i olika variationer. Har man då kunskapen att på fem sekunder höra att "...aah, en sawtooth genom trattgrammofon. Spännande! " Ja då har man onekligen ett försprång.

Jag bor i ett slags gränsland här. Jag älskar nämligen att sitta och pilla med synthar och skapa egna ljud, och hoppas på att själv skapa ett mode med en sawtooth genom en trattgrammofon. Men jag har inte tillräckligt goda kunskaper att göra det fort nog. Det är dödande för kreativiteten att fastna i detaljskruvande, som ingen för övrigt hör när alla andra instrument, körer och lead vocals kommit till.
Och det är just det som är till mitt stora försvar nu när jag bestämt mig för att köpa synthen Nexus 2.

 Nexus 2 är i princip en ljudbank med ganska små möjligheter att förändra ljuden. En låda med ljud huggna i sten, precis som när jag växte upp............. ;)

Pinsamt eller coolt....

Det är ganska uppenbart för dom som känner mig väl, att jag i grund och botten är en nallebjörn i min musiksmak. Visst är det en sanning att man inte stoppar in mig i kategorin för mainstream musiklyssnare. Min cd-samling rymmer allt från Nirvana, Bach, John Coltrane, Cypress Hill, Britney Spears, Bob Marley, Skrillex, Orup, Kraftwerk, Arvo Pärt, Chet Baker, Christian Waltz & Falk, Allt som Björn & Benny varit involverad i............... ja jag kan fotsätta länge, länge. Poängen är att jag kan njuta lika mycket av ett stycke av Claude Debussy eller Alexander Zemlinsky som en gitarrmangel av Pantera eller syntbas wobbling av Skrillex.

    Naturligtvis hänger många musikval ihop med olika identiteter, eller perioder jag gått igenom under livets gång. Men vad som förundrar mig i all denna musikaliska yra mitt liv hittills bjudit, är att den musik jag återkommit till mest under livet fram till nu är mestadels svensk. Och därutöver pinsamt kommersiell. Anders Glenmarks  plattor står högt på spellistan, Jakob Hellman, Bo Kaspers Orkester, Kent är fler svenskspråkiga som gått varma. Därutöver alla svenska artister som sjunger på engelska! Well, det är ingen ide att ens börja rada upp. Kort och gott, jag är en sucker för svensk musik.
Och nu till kärnan av det här upplägget. Jag har kommit på mig själv med att den mest spelade musiken i mitt liv från ca 13 års ålder till nu är.................... "And the winner is....."
LISA NILSSON

Jepp, så ball är jag.
Jag har funderat på det här och försökt komma med nån bra bortförklaring inför mig själv. Jag menar, jag är ju killen som lirar jazzbas och skriver modern konstmusik!

Jag tror att det simpla svaret är att jag helt enkelt är en mjukis som gillar fina melodier sjunget av en god sångerska. Faktum är att jag tycker att allt som Lisa producerat själv är vansinnigt musikaliskt. Älskar soundet på "Viva" albumet, som jag tycker är den enda platta som kan betecknas Soulstänkt Vispop . För att inte tala om inspelnings-standarden och mixning av "Små rum". Jag tycker att det är det absolut bäst inspelade/mixade (svenska) popalbum i moder historia. Alar Suurna gjorde ett mästerjobb enligt mig. Just dessa detaljer är ju något som nått mina öron på senare tid, sen jag börjat mixa och spela in själv. Hennes band på den plattan är ju också smått historiskt bra. Esbjörn Svensson Trio, Radiosymfonikernas Stråk, A cappella gruppen The Real Group, Ulf Wakenius på gitarr och David Wilschewski, ni vet han som gör saxofonsolot på himlen runt hörnet.
Vad som  också gör detta album ganska unikt är att det var det sista album som spelades in på traditionellt 'Live'-sätt i EMI:s legendariska  studio. Den analoga erans absoluta höjdpunkt gav resultat därefter. Studion såldes och moderniserades därefter.

Så är det pinsamt eller coolt?
Hur coolt som helst säger jag :)

För övrigt kan jag säga att det är grejer på gång framöver i Deptoson Studion. Jag ska inte släppa det än, jag behöver nått till kommande bloggar också ;) Men under tiden fortsätter jag med mitt lilla syntprojekt och lite mixande av diverse låtar. Det kommer att kännas oerhört skönt att få lämna Sister Love projektet snart, som vi kämpat med sen i september. Många berg och dalbanor har det varit. Men grejen är den att vi kommer att vara med på albumet! Även om det stundtals var deppigt att ta kritik efter så många timmars arbete som vi la ner på första omgången låtar, (som blev helt ratade) var det oerhört utvecklande för mig som mixare. I dag känner jag mig mycket mer säker på vad jag håller på med och varför.

Michael B. Tretow hade också ganska bra koll på vad han höll på med.

När man en gång vaknat är det lika bra att kliva upp....

.....men det tyckte inte katten, som tog sig en lur till.

I helgen har jag jobbat i en liten annan del av branschen, och kanske den viktigaste biten för att musik och nöjesbranschen ska leva. Ljud - Ljus och Scenbygge. Emellanåt så kliver jag in och 'humpar' på en del spelningar som görs här i övre Norrland. Ofta när det kommer lite större artister får små tomtenissar som jag komma och släpa på högtalare, tross, ljuskannor och en och annan scengolvsskiva. Det är många timmars jobb innan en artist kan bränna av en konsert och ta emot jubel.

I helgen har det varit två gig. Ett i Piteå som har varit årligen återkommande kallat The Great Gig. Ett gäng supermusiker som gör cover-konceptkonserter av storheter som Pink Floyd, David Bowie och i år Bruce Sringsteen.
I Luleå byggdes en något större scen för humorparet Fredrik Lindström och Henrik Shyffert. Ljust och Fräscht
Vansinnigt rolig show! Löjligt mycket ljud, ljus och scen för två killar som sitter och pratar i varsin soffa. Men fan va grym show.
Problemet med att jobba superfysiskt 25-30 tim en helg när normalt sett hänger över en mixer eller klaver är uppenbar. Musklerna är inte glada dagarna efter, träningsverk delux.
Men det är både roligt och värt det. Annars skulle jag inte fortsätta göra det.

På skaparsidan har det gått lite trögare. Eller jag har faktiskt inte ens försökt. Jag behöver vila helt enkelt. Det kommer ingen bra musik ur en urvattnad trött gammal februarimupp. Nä, då är det bättre att vänta tills inspiration och livsgnista jagar igång flödet igen. Ingenting har någonsin klarat denna uppgift bättre än denna strandremsa....

 Ao Prao på ön Koh Samet strax sydöst om Pite. Så här års brukar bilderna åka fram och längtan växa. Jag ska tillbaka så snart jag har skramlat i hop till två biljetter.

Sånna här bilder är ju egentligen helt värdelösa att visa för alla som inte var med. Det ser bara ut som ännu en semesterbild med vatten och sand. Men för mig är det ännu en av anledningarna till att leva och fortsätta jobba. Kanske kan man bättre förstå bilden här bredvid. Nyvaken knaprandes på drakfrukt och melon. Så såg jag inte ut i morse......
Det är helt enkelt så att jag är ännu en av dom där som blivit biten av Thailand. Vad är det med Svenskar och Thailand egentligen?? Jorden är full av varma länder, men vi älskar helt enkelt Thailand?!

Till något helt annat har jag kollat lite statistik och siffror i dag. Vår senaste låt "Let Go" på NEO-plattan är just nu är den mest sålda NEO-låten på iTunes, mest lyssnad på WIMP, och femte mest lyssnad på Spotify. Spännande och roligt tycker jag!

http://open.spotify.com/track/13KLrtsRyCz5rCgansM9Ak
http://wimpmusic.se/track/11865407
http://itunes.apple.com/se/album/let-go/id492707100?i=492707146 

Slutligen så känner jag mig hoppfull till att svenska befolkningen inte tappat hela den musikaliska delen av hjärnan. Efter förra veckans Ranelid blev jag stum, och jag tänker inte ens kommentera det. Det är ett hån mot oss som jobbar natt och dag för att få plats med nån låt på nått album. Men tack Lisa Miskovsky som gör en mycket välskriven låt med den ära. Efter några sekunder kände jag mig trygg och visste att det var en hit jag skulle få höra. Så gör man musik! 

Sen kan jag inte förneka att årets Loreen är en utomordentlig hit. Kommer nog slåss om en första plats med Danny-ponken, som inte imponerar särskilt på mig. En ball Sci-Fi dräkt och koreografi kommer aldrig kompensera en falsksjungande röst hos mig. Punkt Slut. 

Spotify: Lisa Miskovsky – Why Start A Fire

 Grymt toalettrep!

Nostalgi i ny regi

Föreställ dig en kulen afton i februari. Vinden viner, kanske en brasa sprakar medan snön målar världen vit. Vi befinner oss någonstans runt -83, och ett gäng med ungdomar har samlats för att slå dank.....
Någon lägger skivspelararmen på en snart sprakande vinylplatta. Någon förväntar sig att Frankie Goes to Hollywood ska börja ljud, en andra tyckte sig se fodralet av "Billy Jean" och "Holiday" ligga där. Men ingen av dessa eller något ens i närheten av Sting hörs.
Nej, ut ur högtalarna ljuder något som tycks lunka sakta och nästan maskinellt framåt. Mjuka synt-täcken sträcker sig ut över hela rummet, medan basarna maskinellt fortsätter framåt. Det är nästan som om framtiden strömmar ut som musik, och någon mitt i ljudbilden sjunger hemligheter från i går. Fler syntar lagrar sig och avsaknaden av 70-talets livliga rock är total.
På något sätt kan man tycka att det pumpar som en discolåt? Men det här är från ett helt eget kvarter.
Någon säger: "Det här måste vara nått nytt som Ola Håkansson gjort! Nä, inte en chans!" säger en annan. "Det måste vara Dave Stewart, du vet han i Eurythmics. Eller har nån av grabbarna i Kraftwerk har gjort nått soloprojekt?".
Alla har naturligtvis fel. Det dom lyssnar till är naturligtvis Tony Hermansson. En syntnördig sentimental låtskrivare från 2010-talet.

Ja, hej och välkommen till min lilla värld i kväll. Jag har börjat med mitt 'vid sidan av projekt'
och trivs ganska väl i den lilla bubblan. Musik är verkligen en vansinnigt stark kraft. Den lilla historian som kom till här uppe, är bara en kort spegling av vad som kan hända och kännas i mig när jag skapar musik ifrån hjärta och mage. Det är så mycket mer än bara ackord och melodi. Det är en värld!

Jag använder mitt skapande till så betydligt mer än att bara sprida musik omkring mig. Faktum är att jag tror att musiken räddat livet på mig många gånger. För dom som inte känner till det så är jag bipolär. Ömsom manier och depression. Nu mer är jag relativt stabil tack vare bra medicin. Men innan jag fick diagnosen och rätt medicin var den enda sanna räddningen MUSIK. Jag är långt ifrån den enda konstnär som är bipolär. Det är mycket vanligt att bipolära söker sig mot konsten. Kanhända just på grund av att det finns utrymme för mycket känslor.
Jag har ju fortfarande kvar upp och ner cyklerna, och kommer förmodligen få leva med det resten av livet. Men jag är inte rädd för känslor längre. Konsten att överleva en depression är att omfamna känslorna, identifiera dom och släppa dom vidare. Och för allt i världen inte agera på det man har i skallen. Lättare sagt än gjort, men för egen del har jag lärt in allt gradvis. Detta är naturligtvis ingen instruktionsbok för bipolära. Det här handlar om mig ;)

Jag befinner mig just nu i en av dalgångarna och är i fasen jag kallar för "omfamna känslan". Kanske låter lite New Age - DiLeva, men det är egentligen ganska enkelt för mig. Antingen så sätter jag mig framför TV:n och plöjer en serie och åker med 100% känslomässigt, eller så skriver jag musik som jag bäddar in alla känslor i.
Nu har jag då börjat med detta Synth-Pop projekt som i högsta grad är en känslomässig historia. En klassisk gammal syntmatta från en lite smått wobblande Yamaha CS-80, en puttrande Roland 808 trummaskin och en knorrande MiniMoog i botten kan verkligen få i gång hela mitt känslospektra. Det är inget man kan förklara med ord. Har du aldrig upplevt känslan när håret reser sig på armarna och tårkanalerna öppnas på grund av en låt. Vet du och kan aldrig förstå vad jag pratar om här. Det finns naturligtvis en extra dimension i det hela när man skapar det själv. Den gåvan är jag evinnerligt tacksam över. Jag tror att det finns bara en människa till på denna planet som kan få exakt samma typ av rysningar av den här typen av musik jag pysslar med nu, och det är min bror.
Det tappra ansiktet utåt på Deptoson Musik. Manen som får blommor att växa på asfalt. Gubben som plockat upp mig från diket om och om igen.
Nu jäklar ska det bli syntmusik! Jag lämnar er med denna bild på näthinnan.
Go kväll!

Ett hus med SSL Duality lite här och där!

Jag är en sann beundrare av Anders Bagge. Egentligen inte främst för hans låtskrivande, även om jag har mer än full respekt för det han gör. Nej, jag tänker i detta fall på han som nallebjörn till människa, hans humor och sköna livsinställning. Nu har jag aldrig haft förmånen att träffa Baggen än, men det får jag säkert göra i något sammanhang framöver. Men utifrån det jag fått se på TV, läst i blogg och annat skvaller på nätet, känns det som vi har många gemensamma nämnare. Till skillnad från hans vapendragare Andreas Carlsson, eller Nadir ”RedOne” Khayat, som jag inte kan identifiera mig med alls med.
Bagge gör något med livet som jag önskar kunna göra i framtiden. Bo i ett hus lite avsides med allt man behöver för att skriva, producera och mixa en superhit. Ta en liten tur på gården med sina Puma träningsbyxor, som används till allt utom träning. Ta sig ann musikaliska utmaningar som man själv går igång på och sluta svara i telefon när man är för trött på folk. Jepp, sounds like me....
Jag har ett favoritklipp med Baggen som gjordes under "Made In Sweden" serien som gick för nått år sen. Han visar sitt nya hus, och när dom kommer in i vardagsrummet står en (så vitt jag kan se) 64 kanalers SSL Mixer som han inte ens använder.....

Grrr.... Jag kan väl inte påstå att det är orättvist, han har jobbat hårt, kanske haft lite flyt här och där och jobbade in sig på marknaden när CD-skivor sålde som smör. Men det är ingen slump att han lyckats så bra som han gjort. Talang, flit och tålamod måste finnas om man ska lyckas. Allt det kan jag skriva under på att jag har. Talangen får väl andra bedöma, men flit och tålamod har jag överflöd av.

Som jag skrev i går har jag och frugan skaffat oss ett nytt krypin. Inget Baggehus, men ack så trivsamt. Dessvärre hittar jag inget utrymme för min (eller faktiskt lånade) Soundtracs Mixer här, till skillnad från Bagge då som kan ha en 64 kanalare ståendes i ett hörn och damma. Jag antar att det ändå varit ganska lyxigt att ha en 32 kanals mixer till en hemmastudio i en lägenhet. Deptoson Music har ju trots allt en trevlig och fullt utrustad studio för storjobb.
Men en dag ska jag kontra med att ha en SSL Duality 96 Console ståendes på altanen ;)

Inte bara jag saknar Soundtracs-bordet. Vår ena katt Kitty har letat som besatt efter bordet. Hennes absoluta favoritplats i förra lägenheten var bakom mixerbordet. Där låg hon och snusade med huvudet på en hårddisk. Det är min kisse det! Det hände dock ibland att en mindre välkommen situation uppstod. Då såg det ut på det här viset.........

Kissar är allt för håriga för att mixa, punkt slut!

Som ni märker har jag tid att både skapa en ny blogg och skriva i den. Det betyder att det går lite trögare på musikskrivarsidan. Att flytta kartonger och musikalisk inspiration går inte hand i hand. Å andra sidan brukar det bli bra musik efter vila. Jag har lite planer på att sätta igång ett projekt jag pratat om sen -96. Tony goes Synth-Pop. Förmodligen inte särskilt kommersiellt gångbart. Bara för egen njutning och experimentlustas  skull. Vi får se hur det går, häng med så får ni se. Eller helst höra då så klart ;)

Nystart för en bloggande Tony

Efter ett lååångt uppehåll i bloggandet fick jag åter igen suget att börja skriva. Frugan är alltjämt flitig bloggare om trädgård, örter, inredning och allt jag inte begriper särskilt bra. Hon smittade dock av sig så pass att jag kände det var dax för mig igen.

Vi har precis hittat oss en ny lägenhet och har burit kartonger senaste veckorna. Men nu är vi på plats och jag älskar vårt nya krypin. Lägenheten känns öppen och lyxig trotts att den faktiskt är en aning mindre än den förra. Sjukt bra planlösning helt enkelt.

Musiken då?
Jo, det har faktiskt gått riktigt bra i Deptoson Music-studion senaste året. Vi har mycket på gång och har nyligen fått in en låt på den sjönsjungande Linus Ingelsbos senaste platta, eller NEO som han heter som artist. Plattan har fått riktigt bra kritik och jag väntar med spänning på den utländska satsningens resultat. Stor satsning i Tyskland, Polen, Indien, Japan och Kina så vitt jag hört.
Än mer spännande är en nysatsning från samma förlag som NEO ligger på ( Hit Works ). Sister Love är en trio som kommer med en platta i vår som jag och mina medarbetare på Deptoson Music är högst inblandad i. Både som producenter och låtskrivare. Satsningen ligger framförallt på den Brittiska marknaden. Vi pratar om melodiös dansgolvsmusik här...

Samtidigt försöker vi hitta in på den Asiatiska marknaden, främst Japan. Den har sitt eget liv och formatet på musiken är ofta ganska olikt vad vi är vana i Europa. En tuff utmaning! Men har man fått in en fot i Japan kan man vara glad som låtskrivare. Japanerna är smått galna och sjukt många. Dom köper skivor också.......

Och nu lite för ljudnördarna!

Om någon av er som läser är nördig nog att veta vad sequenserplug-ins är kan jag bara säga att en ny kärlek har uppstått. Är du tillräckligt ljudnörd som jag känner du naturligtvis redan till det här. Waves H-EQ och Kramer Master Tape. Värda hela sin peng utan att ens tveka en bråkdel av en sekund. EQ:n med emulationer av både vintage och modern UK och USA. Ska vi gissa att det handlar om NEVE och SSL ;) Inte att förglömma de två digitala lägena som är suveräna att skära med. Men det bästa av allt är den inbyggda grafiska analyzer'n. Du ser exakt vad du håller på med på plats i pluggen. Helt obetalbart och efterlängtat. Är du seriös, köp!

Den andra kärleken heter alltså Kramer Master Tape. En rullbandsemulation som blåser mig av stolen. Jag smäller på den på mina trum, bas och parallellkompressionsbussar. Och vipps så har vi det där feta ihoplimmade soundet som vi med ont om vintageburkar och feta outboards saknar. Är du seriös, köp!
Jag är ju dessutom rätt nöjd om pluggarna är snygga. Kramer Master Tape är ju löjligt mycket ögongodis i skruvadet.

Och apropå ögongodis och kärlek så får jag väl också nämna min underbara fru som backar upp mig när det skruvas som mest i musikverkstan. Det är mer värt än vilken plugg som helst ;)

Ja, så här nördigt kan det bli i min blogg. Men visst kommer jag att berätta om livet utanför studiovärlden också. Men inte idag........