Pinsamt eller coolt....

Det är ganska uppenbart för dom som känner mig väl, att jag i grund och botten är en nallebjörn i min musiksmak. Visst är det en sanning att man inte stoppar in mig i kategorin för mainstream musiklyssnare. Min cd-samling rymmer allt från Nirvana, Bach, John Coltrane, Cypress Hill, Britney Spears, Bob Marley, Skrillex, Orup, Kraftwerk, Arvo Pärt, Chet Baker, Christian Waltz & Falk, Allt som Björn & Benny varit involverad i............... ja jag kan fotsätta länge, länge. Poängen är att jag kan njuta lika mycket av ett stycke av Claude Debussy eller Alexander Zemlinsky som en gitarrmangel av Pantera eller syntbas wobbling av Skrillex.

    Naturligtvis hänger många musikval ihop med olika identiteter, eller perioder jag gått igenom under livets gång. Men vad som förundrar mig i all denna musikaliska yra mitt liv hittills bjudit, är att den musik jag återkommit till mest under livet fram till nu är mestadels svensk. Och därutöver pinsamt kommersiell. Anders Glenmarks  plattor står högt på spellistan, Jakob Hellman, Bo Kaspers Orkester, Kent är fler svenskspråkiga som gått varma. Därutöver alla svenska artister som sjunger på engelska! Well, det är ingen ide att ens börja rada upp. Kort och gott, jag är en sucker för svensk musik.
Och nu till kärnan av det här upplägget. Jag har kommit på mig själv med att den mest spelade musiken i mitt liv från ca 13 års ålder till nu är.................... "And the winner is....."
LISA NILSSON

Jepp, så ball är jag.
Jag har funderat på det här och försökt komma med nån bra bortförklaring inför mig själv. Jag menar, jag är ju killen som lirar jazzbas och skriver modern konstmusik!

Jag tror att det simpla svaret är att jag helt enkelt är en mjukis som gillar fina melodier sjunget av en god sångerska. Faktum är att jag tycker att allt som Lisa producerat själv är vansinnigt musikaliskt. Älskar soundet på "Viva" albumet, som jag tycker är den enda platta som kan betecknas Soulstänkt Vispop . För att inte tala om inspelnings-standarden och mixning av "Små rum". Jag tycker att det är det absolut bäst inspelade/mixade (svenska) popalbum i moder historia. Alar Suurna gjorde ett mästerjobb enligt mig. Just dessa detaljer är ju något som nått mina öron på senare tid, sen jag börjat mixa och spela in själv. Hennes band på den plattan är ju också smått historiskt bra. Esbjörn Svensson Trio, Radiosymfonikernas Stråk, A cappella gruppen The Real Group, Ulf Wakenius på gitarr och David Wilschewski, ni vet han som gör saxofonsolot på himlen runt hörnet.
Vad som  också gör detta album ganska unikt är att det var det sista album som spelades in på traditionellt 'Live'-sätt i EMI:s legendariska  studio. Den analoga erans absoluta höjdpunkt gav resultat därefter. Studion såldes och moderniserades därefter.

Så är det pinsamt eller coolt?
Hur coolt som helst säger jag :)

För övrigt kan jag säga att det är grejer på gång framöver i Deptoson Studion. Jag ska inte släppa det än, jag behöver nått till kommande bloggar också ;) Men under tiden fortsätter jag med mitt lilla syntprojekt och lite mixande av diverse låtar. Det kommer att kännas oerhört skönt att få lämna Sister Love projektet snart, som vi kämpat med sen i september. Många berg och dalbanor har det varit. Men grejen är den att vi kommer att vara med på albumet! Även om det stundtals var deppigt att ta kritik efter så många timmars arbete som vi la ner på första omgången låtar, (som blev helt ratade) var det oerhört utvecklande för mig som mixare. I dag känner jag mig mycket mer säker på vad jag håller på med och varför.

Michael B. Tretow hade också ganska bra koll på vad han höll på med.