När man en gång vaknat är det lika bra att kliva upp....

.....men det tyckte inte katten, som tog sig en lur till.

I helgen har jag jobbat i en liten annan del av branschen, och kanske den viktigaste biten för att musik och nöjesbranschen ska leva. Ljud - Ljus och Scenbygge. Emellanåt så kliver jag in och 'humpar' på en del spelningar som görs här i övre Norrland. Ofta när det kommer lite större artister får små tomtenissar som jag komma och släpa på högtalare, tross, ljuskannor och en och annan scengolvsskiva. Det är många timmars jobb innan en artist kan bränna av en konsert och ta emot jubel.

I helgen har det varit två gig. Ett i Piteå som har varit årligen återkommande kallat The Great Gig. Ett gäng supermusiker som gör cover-konceptkonserter av storheter som Pink Floyd, David Bowie och i år Bruce Sringsteen.
I Luleå byggdes en något större scen för humorparet Fredrik Lindström och Henrik Shyffert. Ljust och Fräscht
Vansinnigt rolig show! Löjligt mycket ljud, ljus och scen för två killar som sitter och pratar i varsin soffa. Men fan va grym show.
Problemet med att jobba superfysiskt 25-30 tim en helg när normalt sett hänger över en mixer eller klaver är uppenbar. Musklerna är inte glada dagarna efter, träningsverk delux.
Men det är både roligt och värt det. Annars skulle jag inte fortsätta göra det.

På skaparsidan har det gått lite trögare. Eller jag har faktiskt inte ens försökt. Jag behöver vila helt enkelt. Det kommer ingen bra musik ur en urvattnad trött gammal februarimupp. Nä, då är det bättre att vänta tills inspiration och livsgnista jagar igång flödet igen. Ingenting har någonsin klarat denna uppgift bättre än denna strandremsa....

 Ao Prao på ön Koh Samet strax sydöst om Pite. Så här års brukar bilderna åka fram och längtan växa. Jag ska tillbaka så snart jag har skramlat i hop till två biljetter.

Sånna här bilder är ju egentligen helt värdelösa att visa för alla som inte var med. Det ser bara ut som ännu en semesterbild med vatten och sand. Men för mig är det ännu en av anledningarna till att leva och fortsätta jobba. Kanske kan man bättre förstå bilden här bredvid. Nyvaken knaprandes på drakfrukt och melon. Så såg jag inte ut i morse......
Det är helt enkelt så att jag är ännu en av dom där som blivit biten av Thailand. Vad är det med Svenskar och Thailand egentligen?? Jorden är full av varma länder, men vi älskar helt enkelt Thailand?!

Till något helt annat har jag kollat lite statistik och siffror i dag. Vår senaste låt "Let Go" på NEO-plattan är just nu är den mest sålda NEO-låten på iTunes, mest lyssnad på WIMP, och femte mest lyssnad på Spotify. Spännande och roligt tycker jag!

http://open.spotify.com/track/13KLrtsRyCz5rCgansM9Ak
http://wimpmusic.se/track/11865407
http://itunes.apple.com/se/album/let-go/id492707100?i=492707146 

Slutligen så känner jag mig hoppfull till att svenska befolkningen inte tappat hela den musikaliska delen av hjärnan. Efter förra veckans Ranelid blev jag stum, och jag tänker inte ens kommentera det. Det är ett hån mot oss som jobbar natt och dag för att få plats med nån låt på nått album. Men tack Lisa Miskovsky som gör en mycket välskriven låt med den ära. Efter några sekunder kände jag mig trygg och visste att det var en hit jag skulle få höra. Så gör man musik! 

Sen kan jag inte förneka att årets Loreen är en utomordentlig hit. Kommer nog slåss om en första plats med Danny-ponken, som inte imponerar särskilt på mig. En ball Sci-Fi dräkt och koreografi kommer aldrig kompensera en falsksjungande röst hos mig. Punkt Slut. 

Spotify: Lisa Miskovsky – Why Start A Fire

 Grymt toalettrep!

Nostalgi i ny regi

Föreställ dig en kulen afton i februari. Vinden viner, kanske en brasa sprakar medan snön målar världen vit. Vi befinner oss någonstans runt -83, och ett gäng med ungdomar har samlats för att slå dank.....
Någon lägger skivspelararmen på en snart sprakande vinylplatta. Någon förväntar sig att Frankie Goes to Hollywood ska börja ljud, en andra tyckte sig se fodralet av "Billy Jean" och "Holiday" ligga där. Men ingen av dessa eller något ens i närheten av Sting hörs.
Nej, ut ur högtalarna ljuder något som tycks lunka sakta och nästan maskinellt framåt. Mjuka synt-täcken sträcker sig ut över hela rummet, medan basarna maskinellt fortsätter framåt. Det är nästan som om framtiden strömmar ut som musik, och någon mitt i ljudbilden sjunger hemligheter från i går. Fler syntar lagrar sig och avsaknaden av 70-talets livliga rock är total.
På något sätt kan man tycka att det pumpar som en discolåt? Men det här är från ett helt eget kvarter.
Någon säger: "Det här måste vara nått nytt som Ola Håkansson gjort! Nä, inte en chans!" säger en annan. "Det måste vara Dave Stewart, du vet han i Eurythmics. Eller har nån av grabbarna i Kraftwerk har gjort nått soloprojekt?".
Alla har naturligtvis fel. Det dom lyssnar till är naturligtvis Tony Hermansson. En syntnördig sentimental låtskrivare från 2010-talet.

Ja, hej och välkommen till min lilla värld i kväll. Jag har börjat med mitt 'vid sidan av projekt'
och trivs ganska väl i den lilla bubblan. Musik är verkligen en vansinnigt stark kraft. Den lilla historian som kom till här uppe, är bara en kort spegling av vad som kan hända och kännas i mig när jag skapar musik ifrån hjärta och mage. Det är så mycket mer än bara ackord och melodi. Det är en värld!

Jag använder mitt skapande till så betydligt mer än att bara sprida musik omkring mig. Faktum är att jag tror att musiken räddat livet på mig många gånger. För dom som inte känner till det så är jag bipolär. Ömsom manier och depression. Nu mer är jag relativt stabil tack vare bra medicin. Men innan jag fick diagnosen och rätt medicin var den enda sanna räddningen MUSIK. Jag är långt ifrån den enda konstnär som är bipolär. Det är mycket vanligt att bipolära söker sig mot konsten. Kanhända just på grund av att det finns utrymme för mycket känslor.
Jag har ju fortfarande kvar upp och ner cyklerna, och kommer förmodligen få leva med det resten av livet. Men jag är inte rädd för känslor längre. Konsten att överleva en depression är att omfamna känslorna, identifiera dom och släppa dom vidare. Och för allt i världen inte agera på det man har i skallen. Lättare sagt än gjort, men för egen del har jag lärt in allt gradvis. Detta är naturligtvis ingen instruktionsbok för bipolära. Det här handlar om mig ;)

Jag befinner mig just nu i en av dalgångarna och är i fasen jag kallar för "omfamna känslan". Kanske låter lite New Age - DiLeva, men det är egentligen ganska enkelt för mig. Antingen så sätter jag mig framför TV:n och plöjer en serie och åker med 100% känslomässigt, eller så skriver jag musik som jag bäddar in alla känslor i.
Nu har jag då börjat med detta Synth-Pop projekt som i högsta grad är en känslomässig historia. En klassisk gammal syntmatta från en lite smått wobblande Yamaha CS-80, en puttrande Roland 808 trummaskin och en knorrande MiniMoog i botten kan verkligen få i gång hela mitt känslospektra. Det är inget man kan förklara med ord. Har du aldrig upplevt känslan när håret reser sig på armarna och tårkanalerna öppnas på grund av en låt. Vet du och kan aldrig förstå vad jag pratar om här. Det finns naturligtvis en extra dimension i det hela när man skapar det själv. Den gåvan är jag evinnerligt tacksam över. Jag tror att det finns bara en människa till på denna planet som kan få exakt samma typ av rysningar av den här typen av musik jag pysslar med nu, och det är min bror.
Det tappra ansiktet utåt på Deptoson Musik. Manen som får blommor att växa på asfalt. Gubben som plockat upp mig från diket om och om igen.
Nu jäklar ska det bli syntmusik! Jag lämnar er med denna bild på näthinnan.
Go kväll!

Ett hus med SSL Duality lite här och där!

Jag är en sann beundrare av Anders Bagge. Egentligen inte främst för hans låtskrivande, även om jag har mer än full respekt för det han gör. Nej, jag tänker i detta fall på han som nallebjörn till människa, hans humor och sköna livsinställning. Nu har jag aldrig haft förmånen att träffa Baggen än, men det får jag säkert göra i något sammanhang framöver. Men utifrån det jag fått se på TV, läst i blogg och annat skvaller på nätet, känns det som vi har många gemensamma nämnare. Till skillnad från hans vapendragare Andreas Carlsson, eller Nadir ”RedOne” Khayat, som jag inte kan identifiera mig med alls med.
Bagge gör något med livet som jag önskar kunna göra i framtiden. Bo i ett hus lite avsides med allt man behöver för att skriva, producera och mixa en superhit. Ta en liten tur på gården med sina Puma träningsbyxor, som används till allt utom träning. Ta sig ann musikaliska utmaningar som man själv går igång på och sluta svara i telefon när man är för trött på folk. Jepp, sounds like me....
Jag har ett favoritklipp med Baggen som gjordes under "Made In Sweden" serien som gick för nått år sen. Han visar sitt nya hus, och när dom kommer in i vardagsrummet står en (så vitt jag kan se) 64 kanalers SSL Mixer som han inte ens använder.....

Grrr.... Jag kan väl inte påstå att det är orättvist, han har jobbat hårt, kanske haft lite flyt här och där och jobbade in sig på marknaden när CD-skivor sålde som smör. Men det är ingen slump att han lyckats så bra som han gjort. Talang, flit och tålamod måste finnas om man ska lyckas. Allt det kan jag skriva under på att jag har. Talangen får väl andra bedöma, men flit och tålamod har jag överflöd av.

Som jag skrev i går har jag och frugan skaffat oss ett nytt krypin. Inget Baggehus, men ack så trivsamt. Dessvärre hittar jag inget utrymme för min (eller faktiskt lånade) Soundtracs Mixer här, till skillnad från Bagge då som kan ha en 64 kanalare ståendes i ett hörn och damma. Jag antar att det ändå varit ganska lyxigt att ha en 32 kanals mixer till en hemmastudio i en lägenhet. Deptoson Music har ju trots allt en trevlig och fullt utrustad studio för storjobb.
Men en dag ska jag kontra med att ha en SSL Duality 96 Console ståendes på altanen ;)

Inte bara jag saknar Soundtracs-bordet. Vår ena katt Kitty har letat som besatt efter bordet. Hennes absoluta favoritplats i förra lägenheten var bakom mixerbordet. Där låg hon och snusade med huvudet på en hårddisk. Det är min kisse det! Det hände dock ibland att en mindre välkommen situation uppstod. Då såg det ut på det här viset.........

Kissar är allt för håriga för att mixa, punkt slut!

Som ni märker har jag tid att både skapa en ny blogg och skriva i den. Det betyder att det går lite trögare på musikskrivarsidan. Att flytta kartonger och musikalisk inspiration går inte hand i hand. Å andra sidan brukar det bli bra musik efter vila. Jag har lite planer på att sätta igång ett projekt jag pratat om sen -96. Tony goes Synth-Pop. Förmodligen inte särskilt kommersiellt gångbart. Bara för egen njutning och experimentlustas  skull. Vi får se hur det går, häng med så får ni se. Eller helst höra då så klart ;)

Nystart för en bloggande Tony

Efter ett lååångt uppehåll i bloggandet fick jag åter igen suget att börja skriva. Frugan är alltjämt flitig bloggare om trädgård, örter, inredning och allt jag inte begriper särskilt bra. Hon smittade dock av sig så pass att jag kände det var dax för mig igen.

Vi har precis hittat oss en ny lägenhet och har burit kartonger senaste veckorna. Men nu är vi på plats och jag älskar vårt nya krypin. Lägenheten känns öppen och lyxig trotts att den faktiskt är en aning mindre än den förra. Sjukt bra planlösning helt enkelt.

Musiken då?
Jo, det har faktiskt gått riktigt bra i Deptoson Music-studion senaste året. Vi har mycket på gång och har nyligen fått in en låt på den sjönsjungande Linus Ingelsbos senaste platta, eller NEO som han heter som artist. Plattan har fått riktigt bra kritik och jag väntar med spänning på den utländska satsningens resultat. Stor satsning i Tyskland, Polen, Indien, Japan och Kina så vitt jag hört.
Än mer spännande är en nysatsning från samma förlag som NEO ligger på ( Hit Works ). Sister Love är en trio som kommer med en platta i vår som jag och mina medarbetare på Deptoson Music är högst inblandad i. Både som producenter och låtskrivare. Satsningen ligger framförallt på den Brittiska marknaden. Vi pratar om melodiös dansgolvsmusik här...

Samtidigt försöker vi hitta in på den Asiatiska marknaden, främst Japan. Den har sitt eget liv och formatet på musiken är ofta ganska olikt vad vi är vana i Europa. En tuff utmaning! Men har man fått in en fot i Japan kan man vara glad som låtskrivare. Japanerna är smått galna och sjukt många. Dom köper skivor också.......

Och nu lite för ljudnördarna!

Om någon av er som läser är nördig nog att veta vad sequenserplug-ins är kan jag bara säga att en ny kärlek har uppstått. Är du tillräckligt ljudnörd som jag känner du naturligtvis redan till det här. Waves H-EQ och Kramer Master Tape. Värda hela sin peng utan att ens tveka en bråkdel av en sekund. EQ:n med emulationer av både vintage och modern UK och USA. Ska vi gissa att det handlar om NEVE och SSL ;) Inte att förglömma de två digitala lägena som är suveräna att skära med. Men det bästa av allt är den inbyggda grafiska analyzer'n. Du ser exakt vad du håller på med på plats i pluggen. Helt obetalbart och efterlängtat. Är du seriös, köp!

Den andra kärleken heter alltså Kramer Master Tape. En rullbandsemulation som blåser mig av stolen. Jag smäller på den på mina trum, bas och parallellkompressionsbussar. Och vipps så har vi det där feta ihoplimmade soundet som vi med ont om vintageburkar och feta outboards saknar. Är du seriös, köp!
Jag är ju dessutom rätt nöjd om pluggarna är snygga. Kramer Master Tape är ju löjligt mycket ögongodis i skruvadet.

Och apropå ögongodis och kärlek så får jag väl också nämna min underbara fru som backar upp mig när det skruvas som mest i musikverkstan. Det är mer värt än vilken plugg som helst ;)

Ja, så här nördigt kan det bli i min blogg. Men visst kommer jag att berätta om livet utanför studiovärlden också. Men inte idag........