Futuristisk nostalgi

I bland händer det att jag öppnar arkivet med musik som jag gjorde i min ungdoms dagar. Ja, inte för att jag är speciellt lastgammal än, men jag är väl knappast nån ungdom längre. Hur som helst så var denna morgon just en sån morgon då jag kände mig lite lätt nostalgisk. Det blev några riktigt gamla dängor till frukost, och jag kan aldrig sluta häpnas över hur bra det faktiskt låter utifrån dom förutsättninar jag hade.
Sen får man ju ta "Bra" med en nypa salt. Men jag tycker det är OK att bli lite nyförälskad i sina gamla låtar.
Jag är ju helt självlärd producent och har i princip aldrig haft några pengar till instrument och utrustning. I princip allt jag jobbar med har brorsan köpt. Innan och före det var det ju pappa som slantade upp. Nu sista tiden har vår studioägare klivit in med hårdhandskarna också :)

Hursomhelst jobbade jag iaf på industri ett tag runt milleniumskiftet, och köpte mig en Roland XP-30. En smör och bröd synth som vi nördar brukar säga. Den bjuder på färdiga ljud, allt i från flöjt (som sällan låter speciellt mycket flöjt) till blipp-blopp ljud. Jag hade sedan tidigare en kasset-portastudio som jag fick av farsan i tonåren, samt en ATARI-dator som jag körde musikprogrammet på. Jag är ytterst osäker på om jag skulle fixa att skruva i hop dom låtar jag gjorde då, (rent ljudmässigt) med dom prylarna. Och det är med den tanken jag lyssnar på mina gamla dängor.
Rent producenttekniskt sett så hade jag ingenting, eller för den delen ens nån aning om vad en producent har för burkar, och vad dom i sånna fall skulle göra....

Jag skulle vilja bjuda på en lyssning i från mitt demoarkiv. En ganska typisk T.Hermansson från ca 2000-2002 skulle jag tro. Det roliga med den här låten, och låtarna jag gjorde uder den här perioden, är att dom skulle vara en slags modernare form av mina synth-idoler Kraftwerk. Iden var inte så dum för det gick en 4-6 år så kom det en riktig 80's synth-retro våg, som faktiskt hängt kvar, utvecklats och blivit smör och bröd ljud i modern pop i dag.
Problemet med låtarna jag gjorde var att dom lät lite som om dom var gjorda 1983 i en källare nånstans i Düsseldorf. Men ack så roligt det var.
Här har vi då en av dom. En futuristisk historia med mycket humor, dålig engelska, och telefoner.

Answering Machine


Det växer en slags värme i kroppen att tänka på det. Den otroliga glöden och skaparvilja som fick mig att sitta dagar och nätter med något som jag visste på förhand att bara familjen, (första hand brorsan då) och kanske nån enstaka intresserad, skulle höra. Och jag kan än i dag komma i håg känslan när det kändes som att "....nu är den nog färdig." Jag var stolt och tyckte att det var det bästa jag hört någonsin. Det gick naturligtvis över på en dag eller två, och jag började att ljustera lite här och lite där. Bröt ner den i molekyler tills jag hatade den.
Om sanningen ska fram så jobbar jag nog lite så fortfarande, haha....
Fråga brorsan ska ni få höra. Men det är också så jag drivit mig själv framåt. Man ska aldrig bli helt nöjd, då stannar utvecklingen och plötsligt sitter man i soffan, äter chips och pratar om allt fantastiskt man ska göra i stället för att faktiskt göra det. Jag kommer aldrig någonsin ge upp drömen om att nån gång ligga på Billboard-listan. När jag väl har namnet på EN av låtarna på listan, finns det ingen anledning till att fortsätta jobba mot att ha namnet på den låt som ligger högst upp på listan. Har jag en låt på listan kan man ju sträva efter att ha TVÅ låtar på listan samtidigt..........
Jag är inte en nöjd producent, men jag kan stundvis vara oerhört stolt över det jag gjort.

                                                                        ^
                                                                        ^
                                                                        ^
Väl värt att notera, så har jag inte nämnt Max Martin i dagens blogg ;)